Vi insåg en grej häromdagen.
Vi har suttit här och skrivit om våra tankar, våra kvällar, våra små kriser och allt däremellan… men vi har typ aldrig sagt vilka vi är.
Lite märkligt ändå.
Så ja, kanske dags.
Vi kallar oss Swingalongs. Inte för att det är så jävla genomtänkt, utan mest för att det kändes lite lagom. Inte för seriöst, inte för pretto.
Vi är ett par. Ganska vanligt på ytan.
Jobb, vardag, handling, disk, allt det där som alla håller på med. Hade du sett oss på Ica hade du inte tänkt två gånger.
Men vi lever också lite… annorlunda.
Vi träffar andra.
Män, kvinnor, par. Ibland mer, ibland inte alls på ett tag. Det går i perioder. Och det är inget vi skyltar med direkt, vilket kanske märks.
Det här var inget vi planerade från början.
Det började som snack. Lite löst, lite skämtsamt. Sånt där man säger utan att riktigt veta om man menar det.
“Tänk om man hade…”
Och sen istället för att släppa det så fortsatte vi prata. Och till slut blev det ganska tydligt att vi båda var inne på samma spår.
Det var nog där det tog fart.
Inte när vi träffade någon första gången, utan när vi fattade att vi faktiskt ville testa.
Sen var det inte direkt smidigt.
Vi velade, fegade ur, ändrade oss, testade igen. Hela den där rundan. Första gången var mest nervös. Inte dålig, men inte heller så självklar som man kanske tror.
Men något hände ändå.
Vi blev kvar i det.
Och här är vi nu.
Vi är inte några experter. Vi har inte koll på allt. Ibland fattar vi inte ens vad vi håller på med själva.
Men vi vet att det här har gjort att vi pratar mer med varandra. På riktigt. Inte bara om vardagssaker, utan om sånt som annars lätt blir liggande.
Och det är väl därför vi skriver.
Inte för att visa upp något perfekt. Utan mer för att visa hur det faktiskt kan se ut. Lite rörigt, lite fint, ibland lite jobbigt.
Så ja.
Det här är vi.
Kanske borde vi sagt det tidigare.
