Vi börjar tydligen bli lite mer erfarna nu.
Det känns fortfarande märkligt att skriva det, för ibland känner vi oss precis lika gröna som när vi började prata om att faktiskt träffa andra. Skillnaden är kanske att vi numera vet att nervositeten hör till.
Vi har träffat andra par, provat saker som tidigare bara varit fantasier och upptäckt att vår nyfikenhet knappast minskar ju mer vi utforskar.
Snarare tvärtom.
Och någonstans längs vägen började en ny tanke dyka upp allt oftare.
Hur skulle det kännas att bjuda in en ensam man?
Inte ett annat par. Ingen annan kvinna. Bara vi två och han.
Det här var faktiskt något vi båda ville
Det är lätt att tänka att en sådan fantasi måste komma från den ena personen i ett förhållande.
Så var det inte riktigt för oss.
Hon var nyfiken på hur det skulle kännas att få uppmärksamheten från två män. Han hade länge tänt på tanken att få se sin fru tillsammans med någon annan – samtidigt som han själv fick vara en del av upplevelsen.
På pappret var vi alltså helt överens.
Sedan bestämde vi faktiskt träff med en man från Diversia
Och då blev allt genast lite mer verkligt.
Han var yngre än oss, i 20-årsåldern, trevlig och ganska oerfaren. Det sistnämnda gjorde faktiskt situationen lite enklare. Ingen kom in genom dörren och försökte vara någon slags expert.
Vi kunde vara lite nervösa tillsammans.
Fast av helt olika anledningar.
Elefanten i rummet
Eller kanske inte elefanten.
Men ni förstår.
Han var väldigt välutrustad (21cm).
Och det var svårt att inte lägga märke till.
Hennes första reaktion var ungefär:
Hur fan ska det där gå?
Hennes andra var:
Jag vill verkligen veta hur det där går.
För märkligt nog gjorde nervositeten henne ännu mer upphetsad. Hon hade länge varit nyfiken på hur en större storlek skulle kännas och nu stod hon plötsligt inför möjligheten att faktiskt ta reda på det.
Han hade ett helt annat problem.
Tänk om hon älskar det?
Tänk om hon upptäcker att större faktiskt är bättre?
Tänk om den här fantastiska fantasin slutar med att hans eget självförtroende behöver akut krishjälp?
Det är fascinerande hur snabbt en vuxen man kan förvandlas till en osäker tonåring i precis fel situation.
Vi pratade om det.
Vi skrattade åt det.
Och framför allt var vi ärliga med varandra.
Sedan slutade vi tänka så förbannat mycket
Det är något vi börjar lära oss.
Vi kan analysera sönder nästan vad som helst innan det händer.
Kommer kemin finnas?
Kommer någon bli svartsjuk?
Kommer det kännas konstigt?
Och sedan står man plötsligt där och upptäcker att verkligheten är mycket mindre komplicerad än allt man byggt upp i huvudet.
Den här gången fungerade kemin.
Väldigt bra.
Vi tog det lugnt, pratade, skrattade och lät kvällen utvecklas utan någon känsla av att något särskilt måste hända.
Och någonstans på vägen försvann nervositeten.
Vi lärde oss några saker om oss själva
Hon upptäckte ganska snabbt att hennes oro varit betydligt större än problemet.
Och ja.
Hon gillade större.
Väldigt mycket.
Inte direkt den information hennes man behövde för sitt redan lätt sargade ego.
Men samtidigt hände något mycket mer intressant.
Han älskade att se henne njuta.
Det som tidigare bara varit en fantasi fungerade även när det blev verklighet. Istället för att känna att någon annan tog hans plats kände han sig fortfarande som en del av det som hände.
Det blev aldrig hon och någon annan.
Det blev vi tre.
Och det gjorde all skillnad i världen.
Det blev en lång kväll
Han stannade över natten.
Och det gjorde faktiskt mycket för hela upplevelsen.
Det behövde aldrig bli känslan av att “nu har vi gjort det vi skulle göra”. Vi kunde umgås, prata, skratta och låta saker hända när de kändes naturliga.
Under kvällen och natten hittade vi tillbaka till varandra flera gånger.
För varje gång blev allt lite mer avslappnat.
Det var nästan fascinerande hur något som känts så stort innan ganska snabbt kunde kännas så naturligt.
Tre personer.
Ingen dramatik.
Väldigt mycket nyfikenhet.
Och väldigt lite sömn.
Morgonen efter hade vi tydligen fortfarande inte fått nog
Det fanns dessutom en fantasi som hängt med ett bra tag.
En dubbel.
Det var en sådan där sak som varit väldigt spännande att prata om hemma. Men när möjligheten faktiskt fanns där på riktigt kändes den plötsligt betydligt mer avancerad än den gjort i våra fantasier.
Första försöket?
Det gick sådär.
Det var svårt, lite bökigt och gjorde ont. Vi insåg ganska snabbt att det här definitivt inte var något man bara improviserade fram.
Så vi backade.
Och började skratta.
Det blev faktiskt en ganska viktig del av hela upplevelsen. Ingen prestige. Ingen känsla av att vi “måste” lyckas bara för att vi bestämt oss för att prova.
Vi tog istället gott om tid på oss, såg till att hon var avslappnad och lät henne bestämma tempot. Ordentliga förberedelser och massor av kommunikation gjorde enorm skillnad.
Och väldigt mycket humor.
När någon hamnade fel eller det helt enkelt inte fungerade stannade vi och skrattade åt situationen.
Sedan försökte vi igen.
Till slut föll bitarna på plats.
Och då blev upplevelsen något helt annat.
För henne blev det otroligt intensivt. Det som några minuter tidigare hade känts svårt och nästan omöjligt blev istället en upplevelse där hon kunde släppa kontrollen helt.
När hon kom blev det så starkt att det nästan svartnade för ögonen.
Han stod samtidigt mitt i en fantasi som blivit betydligt bättre än den han föreställt sig.
Han älskade att se henne med en annan man.
Men han älskade ännu mer att själv vara med.
Att dela upplevelsen.
Efteråt låg vi mest kvar och skrattade åt hur vi gått från ett ganska misslyckat första försök till något som ingen av oss kommer glömma särskilt snabbt.
Hon älskade det.
Kroppen hade däremot vissa synpunkter på äventyret.
Hon var rejält öm efteråt.
Nästa aktivitet fick därför bli betydligt mindre avancerad.
Kaffe.
Och hur kändes det när han gått?
Förvånansvärt bra.
Vi hade båda gått in i mötet med våra egna hjärnspöken.
Hon undrade om hon verkligen skulle våga och om hennes fantasier skulle fungera i verkligheten.
Han undrade om det skulle kännas jobbigt att se sin fru njuta av något med en annan man som han själv inte kunde erbjuda på samma sätt.
Inget av det blev särskilt viktigt när vi väl befann oss där.
Istället upptäckte vi ännu en sida av det här som vi tycker om.
Att kunna dela en upplevelse utan att allting måste vara exakt lika. Att kunna se sin partner njuta av någon annan utan att det förändrar vilka vi är.
Kanske snarare tvärtom.
När vår gäst hade gått blev vi kvar tillsammans.
Trötta.
Glada.
Lite omtumlade.
Och i hennes fall ganska ömma.
Sedan kom förstås frågan som nästan alltid verkar dyka upp efter våra äventyr:
“Skulle du vilja göra om det?”
Vi behövde inte särskilt lång betänketid.
Fast nästa gång tänker vi avsätta gott om tid.
